Paradoxen

Paradoxen i detta uppvaknande är att samtidigt som vi lär oss att den gudomlighet vi så länge sökt efter finns inom oss, lär vi oss att det finns enormt mycket hjälp att få för att utvecklas.

Allt vi behöver får vi hjälp med, men det är vi själva som utför det som ska göras. Vi helas, vi möter det som vi är rädda för, vi slappnar av och släpper kontrollen så att kroppen kan självläka. Vi utmanar våra idéer om vad som är möjligt. Absolut med kärleksfull hjälp och guidning – men det är vi som förändras och det är vi som tar ansvar för förändringen.

Till slut kommer samma villkorslösa kärlek att vibrera fritt inom oss, som i dem som vi i dag vänder oss till för att få hjälp. Kanske sker inte allt under en livstid, men det är den resa vi som människor nu gör. Det är vägen till det nya paradigmet, där kärlek, empati och respekt för allt levande är de principer vi lever efter.

Lösningen på själva paradoxen ligger i att veta när det är dags att släppa taget om läraren, om hjälparen, och inse att vi står på egna ben, som likar och vänner med dem som innan hjälpt oss. Detta är något vi tränar på även i det fysiska livet. Vi följer en lärare eller vägledare under en period och lär oss vad han eller hon har att dela med sig av. Vi gör det till vårt eget och sedan fortsätter vi på vår resa. Var och en har tillgång till all den kunskap som behövs, det är att hitta nycklarna och ibland även att öppna dörrarna som vi behöver hjälp med. Målet med hjälpen vi får är att vi ska förstå vår egen potential och börja fylla den med det vi vill och önskar.

Som tur är finns det alltid mer att lära och det finns alltid de som har mer kunskap och vibrerar på en ännu högre frekvens, så vägledare kommer det alltid att finnas tillgängligt. Vägledare som kan dela med sig av sina erfarenheter om hur man växer och utvecklas – även ur ett kosmiskt perspektiv.