Månkalendern

Under större delen av människans tidevarv har vi utgått från månen när det gäller att förhålla oss till en tidsrytm som sträcker sig längre än dagen, där solen enkelt visat vägen. Mellan varje nymåne är det 28 dagar och det ger oss 13 månader på 364 dagar.

Ett år hade alltså förr 13 månader och baserade sig på månen. Månaderna förflyttade sig cirka 11 dagar per år och tiden blev på så vis mer flytande. Dessa 13 månader avspeglade sig förstås i zodiaken, där det förr fanns 13 stjärntecken. Ormbäraren som det trettonde tecknet heter, är åter igen på väg in i våra horoskop. Väldigt spännande med tanke på att ormen symboliserar transformation, att ömsa skinn. 

Det vi idag kallar månkalender är en kalender som man exempelvis fortfarande utgår från inom Islam. Den består av tolv månader, som räknas mellan nymåne till nymåne.  Varje månad har då 29, 5 dagar och det ger ett år på 354 dagar. Elva dagar kortare än vår. Det är ett sätt att strukturera upp den naturliga vägeldning som månen ger. 

Den egyptiska kalendern cirka 2400 före vår tideräkning, hade 12 månader och 365 dagar och den baserades på det datum då Sirius steg över horisonten. Kalendern hade alltså varken med solen eller månen att göra, utan med den stjärna som sägs vara portalen in till vårt universum. 

Det var Julius Caesar som 47 år före vår tideräkning beslöt att lämna månkalendern för en kalender som utgick från solen, vilket gav 365 dagar och ett skottår vart fjärde år. På 1500-talet förfinades den och blev den kalender vi idag utgår ifrån, den Gregorianska kalendern.

Ur ett längre perspektiv har vi alltså inte följt solen under speciellt lång tid. Våra kroppar är långsamma på att förändra sig, och att därför tänka sig att det finns en igenkänning inom oss när vi börjar vända oss mot månen och hennes rytm igen, är inte speciellt långsökt. Eller vad tror du?