Helandet
»När ursprunget helas blir det lättare att hantera och hela det som är aktuellt just nu.«
När vi ska helas behöver vi förstå vad som är den egentliga, ursprungliga orsaken till vårt känslomässiga obehag. Sorg och förtvivlan som är kopplade till en pågående situation har oftast djupare rötter i något gammalt. Ny sorg drar upp gammal sorg och det innebär att det som sker just nu förstärks.
Ursprunget ligger i princip alltid bakåt i tiden. Ibland flera liv tillbaka, men allt som oftast i barndomen. Inte nödvändigtvis orsakat av familjen utan det kan lika gärna vara samhället och kulturen under uppväxtåren som är skälet till att någonting i nuläget inte fungerar.
För att hantera och hela den pågående situationen kan vi därför arbeta på två håll, dels genom att bearbeta det som sker just nu, dels genom att låta känslorna leda oss bakåt – för att på så vis hela ursprunget till exempelvis ilskan, förtvivlan eller sorgen. När ursprunget helas blir det lättare att hantera och hela det som är aktuellt just nu.
MEDVETET ELLER OMEDVETET
Helandet kan vara medvetet men det kan också vara omedvetet. Även om vi inte tänker att det som sker behöver helas, dras vi mot ett helande. Vår instinkt säger att vi måste ta oss ut ur den känslomässigt jobbiga situationen. Det leder en del till att vilja döva smärtan. Någon vill fly genom att fokusera på annat och någon annan väljer att möta smärtan för att se vad det handlar om. Resultatet av helandet beror alltså på vilken strategi man väljer.
Det är dock viktigt att hedra sitt motstånd. Är rädslan för att möta ursprunget för stark, ska man ta de omvägar man behöver. Om man förstår att det är vad man gör, att man ”smiter”, så hjälper och helar även det. Med den förståelsen kommer så småningom både självkärlek och acceptans. Det är inte alltid lätt att göra det som kanske verkar vara det bästa, och att se sig själv i den sårbarheten är djupt helande. Vi tar de steg vi tar och framåt kommer vi oavsett.
REFLEKTIONSFRÅGOR
1. På din tidslinje ritar du nu in när helandet började alltså när chocken lagt sig och du kunde börja ta emot, söka och initiera hjälp och ett helande. Fundera igenom och skriv ner vad du aktivt gjorde för att helas fysiskt såsväl som psykiskt.
2. Har du funderat på det uttrycket förr – Att man behöver ära sitt motstånd? Om du smakar på det och känner in om du kan minnas när du vetat vad som var rätt sak att göra, men inte riktigt klarat av att genomföra det /iscensätta det, kan du då landa i en djupare form av acceptans och vänlighet gentemot dig själv? Det kan förstås också vara något som är aktuellt och pågår just nu.
3. Vad tror du att det innebär att VETA att man ”smiter”, i förhållande till att bara köra på och göra tvärtemot vad man vet är bäst, att göra ”fel”. (Använder citattecken för att det inte ska kännas som en värdering, för det är det inte men det är viktigt att smaka på resonemanget.)
Kan du tillåta dig att göra det UTAN att skuldbelägga dig själv, för att du förstår att du helt enkelt inte är riktigt redo att göra den eller de förändringar du verkligen vill göra. Kan du kärleksfullt inse att bara att veta att du har ett alternativ är ett stort helande. Vill du så tar du dessutom reda på vad ditt motstånd består i.